Ytterligare reflektioner från matematikbiennalen!

SkärmklippTiden springer iväg och mycket har nu hunnit landa efter fantastisk energiboost på matematikbiennalen i Karlstad. Under dagar där möten mellan olika människor tillsammans med föreläsningar inom matematiken på olika nivåer med olika inriktningar gjorde avtryck och intryck.

Margaretha Engvall från Linköpings universitet berättade om Vad kan vi lära av den japanska modellen – strukturerad problemlösning. Intressant att höra om hur man även ger eleverna svaret för att det ska vara fokus på att hitta lösningsförslag och lösningsstrategier. Man synliggör begreppen och ger en förförståelse för detta innan eleverna sätter igång med lösningsarbetet. Arbetssättet känns igen från matematiklyftets lärmodul för just problemlösning och har genomsyrat min undervisning långt innan dess. Däremot tror jag att vi ofta har lagt betydligt kortare stund på den sista delen som handlar om summering och reflektion över de olika redovisade lösningarna än vad man gör i Japan. Här måste vi ta oss tid och ge eleverna en ärlig chans att förstå, få möjlighet att diskutera för- och nackdelar, dela erfarenheter och få reflektera vilket lärande de fick av uppgiften.

Dessutom kopplar man i Japan detta till Lesson study(skolverkets länk, finns mycket mer om man googlar) där man får ett kollegialt lärande av att se och vara med och reflektera över lektioners genomförande. Detta skulle vi kunna bli så mycket bättre på men det tar tid och den tiden måste ges. Att få ett kollegialt lärande via lesson study eller aktionsforskning ger en värdefull skolutveckling där alla medverkar på sin nivå.

Intressanta diskussioner och reflektioner med kollegor knutna till RUC i Halmstad, matematikutvecklare från Kungsbacka i norr till Ängelholm i söder. Den ”förbjudna” fingerräkningen har kanske ändå en poäng som kan ge ett befästande i längden, eller? Forskning som nyanserat slängdes ut och gav så många obesvarade frågor eftersom den fortfarande är i just forskningsstadiet och inget färdigt resultat bevisades om än visades. Håll ögon och öron öppna! Ola Helenius på NCM gav en inblick som gav oss funderingar!

Tänk så snabbt man ibland rättar in sig i ledet och ger efter för de moderna riktningarna som just nu ringlar omkring. Varje gång jag backar och återgår till något jag trodde på i starten av min undervisning blir jag rädd. Rädd för den påverkan som vi får och ger.

Lärobokens påverkan på undervisningen kan variera men här blir jag också lite försiktig och avvaktande, om det ska finnas så mycket i en lärarhandledning så att jag själv slipper tänka- då kan vem som helst undervisa eller? Hm tanken slog mig först. Efter reflektionstid så tänker jag att det stöd jag vill ha från handledningen är indelning i moment och delar som för undervisningen framåt och den måste jag känna är rätt. Nivån på uppgifterna och möjligheten till flexibilitet för mig och mina elever är saker som jag tittar på. Undervisningen är så mycket mer än en bok, ett läromedel eller ett ämne. Undervisning är en konst, ett anpassningsbart ömsesidigt utvecklingsbart lärande och kunskapsutbyte mellan lärare och elev. Jag tror inte att vi är i behov av hur mycket information som helst i en lärobok eller lärarhandledning den måste ge ett friutrymme för mig som lärare. intressant att det även sker forskning på detta och läromedelsförlagen kommer säkert att nyfiket hålla uppsikt över resultaten, alltför att se hur de kan utveckla sina produkter.

bedömningsstödSkolverket har jag skrivit om men det är fortfarande en del som jag trots möten och en bra givande pratstund med inte riktigt kan släppa. Varför använder man inte materialet som finns? De material som finns är dessutom forskade på och vi vet att de har en positiv verkan på resultaten om vi använder dem. Nu ska vi tvingas göra nya tester som inte är baserade på någon forskning precis som NP om jag förstått det rätt……..

 

 

Kommentera