Jag har det bästa jobbet, men…

Varje dag möter jag elever, kollegor och föräldrar som ger mig så mycket tillbaka, leenden, positiva ord, nytt lärande detta händer oftast flera gånger om dagen i små portioner och gemenskapen tillsammans lyfter oss.

Jag tror inte det är många som vet hur en dag på en skola kan se ut. Visst undervisar vi och vi ser till att eleverna lär sig, men allt annat. Morgonen startar ofta med att någon behöver en kram eller berätta något , kanske ger vi en hjälpande hand på vägen in till skolan/jobbet. Vi ser varje barn och ser till att de har det så bra det går hos oss. Från den stund vi kliver in på skolgården är vi igång och eleverna är i fokus. Efter en snabb tur in till arbetsplatsen för att lämna väskor och material som varit hemma för den delen av jobbet, så hinner vi avhandla hur vi mår, om någon vuxen behöver täckas upp för, är någon elev sjukanmäld, se till så att inte material som behövs i undervisningen krockar med att någon kollega behöver det samtidigt – då får man styra om eller dela upp så vi i alla fall får lite var.(Ett litet axplock från de första 10 minuterna, ibland dyker kollegor upp som behöver någon info eller hjälp med något….) Nu är det dags att öppna upp klassrummet. Ibland får vi starta dagen med att plocka undan i klassrummet, för de(elever från årskursen som går på fritids på eftermiddagen) som var där sist dagen innan har ibland missat ett legobygge eller pågående teckningar som ligger framme. Ibland måste man ställa i ordning möbler för att dagen ska kunna starta på rätt sätt utan onödiga störande moment. Nu innan eleverna kommer in ska frånvaron kontrolleras. Sakta och lugnt hälsar vi på varandra när vi går in, ögonkontakt är viktig för att visa hur vi mår just idag, någon meddelar vad som hänt tidigt på morgonen eller har lapp från hemmet om info till oss. Detta är en viktig stund som inte ska stressas igenom samtidigt som alla ska få sin lilla möjlighet att synas för oss lärare innan de kommer in. Nu startar morgonpasset och förhoppningsvis flyter lektionen på utan några avbrott. När det är dags för första rasten brukar eleverna ta en frukt innan de springer ut för att få röra på sig och leka en stund. Vi hjälper då till att dela frukt, fixa frukt till den som inte har eller en macka istället, ofta fixar vi detta samtidigt som vi själva har rast eller är på väg ut för den så viktiga rastvärden. Vårt eget kaffe häller vi upp i farten, tar med oss ut eller dricker samtidigt som vi fixar så att eleverna har det bra. På vägen ut knyter vi en sko eller letar upp en jacka, hjälper någon som behöver lite stöd för att komma hela vägen ut. Väl ute gäller det att snabbt identifiera läget och se var övriga vuxna finns och sprida ut sig där det behövs som bäst just denna dagen. Under rasten hjälper du till där det behövs stöttar de som behöver och säger några ord till elever som springer/går förbi. Samtidigt som man är rastvärd får man ställa in sig på nästa lektion och förbereda sig för undervisning. När det är dags att gå in ska ”klockan” lämnas till den elev som ska se till att alla uppfattar att rasten är slut och nästa lektion börjar. Ett öga där det behövs när leken måste avbrytas för att rasten är slut samtidigt som jackan åker av. På vägen till klassrummet tar man med sig material som behövs och dricker ur de sista dropparna kaffe, som nu är rätt kallt…

Det här är dagens första 2 timmar, resten flyter på i samma fart. Jag älskar det och jag går oftast till jobbet med ett leende.

Att jag inte hinner sitta ner och ta min förmiddagskaffe eller att ens hinna dricka det varmt gör inget. Jag gnäller inte heller över att min arbetsplats inte har en större skärm och ”dockningsstation” för ergonomin utan de timmar som sker där framför laptoppen med böjd nacke vid ett litet skrivbord på en stol som går halvbra att ställa in efter min kropp gör jag utan att ställa några krav på min arbetsgivare. Jag vet att skulle vi göra det då hade det varit ännu tuffare för oss att få ihop ekonomin för inköp av material till våra elever, material för att ge eleverna bästa möjliga kunskapsutveckling, vilket är så mycket viktigare.

Jag använder allt som oftast min egna privata telefon för att nå föräldrar eller för att låna ut till elever som behöver ringa sina föräldrar under min arbetsdag. Vi har en telefon i varje arbetslag med över 10 olika pedagoger och ca 90 elever vilket gör att det skulle ta timmar vid slutet av dagen om vi skulle vänta på en telefon. Jag gnäller inte för detta heller.

Jag vänder och vrider på min arbetstid så att det blir bäst för verksamheten, vissa dagar kan en planering gå åt till samtal med elev eller elever som just den dagen behövde det, då kommer det före min planering som då får ske på kvällen istället. Jag gnäller inte för detta heller.

MEN…….!!!!

När det plötsligt kommer oväntade skyltar i form av en liten summa parkeringsavgift på alla parkeringsplaster runt skolan så blir man ledsen och känner sig överkörd. Under snart 28 år har vi aldrig haft några bekymmer med att parkeringsplasterna är upptagna av andra än oss som jobbar på skolorna runt parkeringarna dagtid. Det handlar inte om mänskliga rättigheter, inte om att inte ha råd med avgiften, inte heller om att sänka koldioxidutsläppen(det hjälper knappast om lärarna på 2 grundskolor och en förskola ställer bilen hemma, ca 160 personal – fast wow tänk om…..), inte om att VDn betalar sin egna garageplats(det hoppas jag verkligen!) och inte heller om att denna fråga tagit orimliga proportioner från vårt håll.
Det är inte heller vårt fel att Ängelholmshems hyresgäster hellre står vid Kungsgårdshallen än betalar p-avgift hos sin hyresvärd. Vi avgiftsbelägger ingen.

Det handlar om likvärdighet, rättvisa och att ha en attraktiv arbetsplats där personal och föräldrar till alla elever har samma rättigheter som på övriga enheter i kommunen. En tillgänglighet som gör det lite enklare på så många olika sätt. En liten ruta, en parkeringsplats!

Vi bor i en liten kommun som inte ska behöva ha dessa p-avgifter på kommunens egna arbetsplaster. Kommunen äger Ängelholmslokaler och vi är anställda i kommunen. Tydligen gäller inte samma regler för all personal på alla kommunens enheter, bara 100 meter bort får personal på ett kommunalt äldreboende parkera gratis, Ängelholmslokalers egna personal har också avgiftsfri parkering utanför sin arbetsplast. Nej, det är dags att göra om och göra rätt, fortfarande har jag inte mött någon som inte håller med oss i detta.

Vi kan alla fatta dåliga beslut och vi kan gå starkare ur det om vi erkänner och gör om, så nu behöver Ängelholms lokaler göra om och göra rätt.
Att sätta p-avgift på övriga grundskolor och förskolor är lika tokigt, så fundera inte ens på det.  Att ändra tiden så att det återigen skulle drabba idrottande ungdomar är inte heller en lösning.

Ny energi och gemensam omtanke!

För någon vecka sedan fick jag ny energi! Ibland kan kortare samtal med en eller flera personer tanka på med positiv energi och plötsligt så ser man möjligheter till nytt igen. Tack till mina inspiratörer!

Visa omtanke om varandra och ge feedback som leder forward. Detta är en ekvation som är svår och samtidigt kräver så lite. Att ge något som du själv behöver ger ringar på vattnet och sprider gemenskap. Ser vi i skolan alla barnen som våra barn ger dem ett leende, hjälper de som behöver det, säger något litet för att skapa kontakt då ser också barnen oss alla på skolan som lärare som ger dem stöd. Arbetslagets lärare kommer att betyda mest men vi kan stötta varandra och ge alla elever något.

En fredageftermiddag när jag storhandlat och är på väg ut från affären kommer en elev från skolan hoppandes efter sin förälder: ”Eleven ser upp och stannar till och ropar:
– Hej, Hej! hälsar eleven glatt och ger mig ett leende.
Ropar sedan till föräldern som gått vidare:
– Henne känner du inte!
– Nej, svarar föräldern och ser sig om och ler mot både mig och barnet.
– Det gör jag! säger eleven stolt och vinkar till mig. ”


En elev som fick ett plåster och rentvättat skrapsår på rasten tidigare under dagen, men i övrigt har vi bara mötts när vi passerat varandra i skolans utrymmen. Så lite som betyder så mycket för oss båda, nu hälsar vi på varandra när vi möts och ofta säger vi något litet till varandra. På rasterna springer eleven ofta förbi och vill ha en kort men ändå kontakt.

Vi måste se alla elever som våra och inte bara de som jag har i min egna klass som mina! Detta kräver samarbete över gränserna, öppna rum och att våga be om hjälp. Öppet klimat där alla utbildade pedagoger hjälps åt blir en styrka. Oavsett vem som råkar vara mentor/klasslärare så är vi vuxna på skolan ansvariga för att ge eleverna utbildning och möjligheter att utvecklas. Vi som jobbar på skolan måste öppna ögonen och se alla både elever och vuxna.

Jag tror på det kollegiala i flera avseenden, vi måste stötta varandra och hjälpas åt. Jag tror att det smittar av sig på eleverna, ser de att vi vuxna samarbetar kommer de att tro på och själva se det som en vinning att hjälpas åt. Under läsåret som varit har vårt arbetslag vuxit sig starkare och starkare, vi har ju mer vi lärt känna varandra lärt oss att stötta och hjälpas åt med både undervisning, elever och arbetsuppgifter. Vi har fått ro i arbetet och det smittar! Vi ser att även eleverna sakta men säkert finner en ro och de ser mer och mer alla elever i årskursen som kompisar och inte bara klassens elever. Tills sist finns önskan om att eleverna ser hela skolans elever som kompisar, då först när de ser sig som ett lag där alla är viktiga har vi nått målet.

Vi vuxna är förebilder och alla vet väl att barn gör inte som man säger de gör det man själv gör! Detta lärandet måste börja tidigt, redan i yngre åldrar under förskoletiden. Både föräldrar och pedagogerna i förskolan och skolan måste hjälpas åt, det fungerar bäst om vi hjälps åt.

Önskar att få fortsätta i detta kollegiala samarbetet som också ger oss en utveckling i undervisningen och en tydlighet mot eleverna att samarbete är viktigt. Jag gillar när eleverna självmant går till vilken vuxen som helst och att vi är så samspelta att vi mer eller mindre ger samma svar oavsett om det är en kunskapsfråga eller en socialt relaterad fråga. Detta kräver diskussioner som utmanar i barnsyn och ett öppet klimat där vi kan och vågar säga vad vi tycker. Jag anser att motargument är det bra för det är då jag utvecklas och det är då jag utmanas i mina egna åsikter. Ett sätt att samarbeta är att även i de yngre åldrarna tänka på ämneskompetens och att dela in eleverna i grupper oavsett klasstillhörighet, inget ska vara statiskt det ska fungera som lärandegrupper. Att som lärare kunna koncentrera sig på att undervisa i färre ämnen men fler elever ger en möjlighet till bättre undervisning och en chans att använda learning study-tekniken för att förbättra undervisningen. Detta kommer att ge både elever och lärare en förbättrad arbetssituation. Samarbetsstrukturer som används ämnesövergripande, som stöttar eleverna och ger dem verktyg i sitt samarbete ger undervisningen en hållbar struktur och likvärdighet som är viktig.

De här tankarna kan man även få att genomsyra undervisningen på hela skolan/rektorsområdet genom kollegiala diskussioner i grupper. Jag tror att om vi hjälps åt från grunden kan vi också få en gemensam känsla och undervisning som stöttar alla elever. Vi måste våga öppna upp och ge möjlighet att lyfta det vi misslyckas med(för det gör vi alla!), när vi ser det som vi behöver förbättra då kan vi utveckla. Här är filmning ett verktyg som är oerhört effektivt och synliggör så mycket. Just nu har vi ett utvecklingsprojekt där vi ska utveckla något som vi ser som ett problem i vår undervisning och vi har genom filmerna fått syn på en hel del saker. Både i innehållet, hur det presenteras, hur eleverna responderar på våra uppgifter och hur undervisningen utvecklas när vi förändrar den. Förändringen behöver inte vara stor men den behöver man hålla i och den har i vårt fall varit ämnesövergripande i form av strukturer som eleverna känner igen. Jag ser fram emot när alla ska synliggöra sina undersökningar och när vi får ta del av varandras lärdomar. Tänk så många undersökta utvecklingsområden vi då får i vårt kollegium (ca 550 elever f-6, ger många lärare som arbetar med sina utvecklingsområden)! Vi lär av varandra och då utvecklas vi tillsammans!


Learning study och lesson study i maratonfart under en dag med problemlösning!

Wow, vilken härlig känsla! Undervisning som innehöll så mycket lärande på flera olika sätt! Givetvis var det nästan en hel dag fylld med matematiklektioner. (De är såklart mina favoriter!) Dagens matematikinnehåll var problemlösning kopplat till multiplikation och upprepad addition. Jag använde mig av problemlösningen kopplad till vårt läromedel ”Mera Favorit Matematik” från Studentlitteratur. Jag tog skärmdumpar på flera av problemen i kapitel 4 och gjorde snabbt och enkelt halva A4-papper med 2 problem på varje. Problemlösnings-uppgifterna i den digitala lärarhandledningen är oftast 2 stycken tillsammans och problemen är av liknande karaktär. Har du löst det ena så kan du använda samma metod för att lösa det andra problemet. Detta gör att eleverna först kan klura och prova sig fram för att sedan hitta en strategi/metod som fungerar och då testa denna direkt på det andra problemet och lösa det rätt enkelt. Problemlösningen var nu elevernas utmaning och skulle användas för att både lösa men också för att kommunicera lösningar till kompisar som sedan skulle prova på att lösa liknande problem.

Som alltid startar lektionen med att eleverna får veta målet med lektionen, idag handlade det om resonemang och kommunikation för att gemensamt kunna lösa problem tillsammans. Vi gick igenom hur man löser problem och använder oss då av strukturen som Ingrid Olsson lärt mig på sina föreläsningar. (Ingrid Olsson har bl a skrivit ”Alla kan lära sig räkna”.) Med stöd av handens 5 fingrar så lär sig barnen de olika stegen: LÄS, FÖRSTÅ, RITA, MATTESPRÅKET, RIMLIGT SVAR.

Jag genomförde idag 3 lektioner med samma innehåll men på olika sätt efter snabb utvärdering efter varje pass. Att få den möjligheten är fantastisk och ger mig som lärare en chans att utveckla min undervisning. Snabba beslut och funderingar blev det eftersom lektionerna nästan går i varandra med endast kortare paus då elever går på idrott eller kommer tillbaka från idrott och sedan en lunch innan sista passet. Att ha kort om tid för analyser är inte alltid tokigt utan kan även vara bra, man vill ju inte förändra för mycket av inlärningen när det inte är samma elever, önskan är ju att de ska få samma innehåll även om jag förändrar något tills nästa grupp kommer.

Lektion 1 i halvklass(ca 10 elever):

Eleverna fick parvis 2 problem att lösa. Dessa problem fick de sedan förklara för ett annat par som också beskrev sina lösningar av de 2 problem de löst. Det var bra diskussioner mellan paren och engagemanget hos eleverna var positivt de var aktiva och lösningsfokuserade. När man hade genomfört en hel omgång fick man nya likvärdiga problem att lösa i paren, där eleverna skulle kunna använda kompisarnas metoder.

Analysen blev att de uppgifter jag tyckte var rätt likvärdiga visade sig att eleverna inte såg likheten i, utan istället använde de andra metoder och sökte sig fram till nya strategier/metoder. Hur gör jag nu ……?(ca 10 minuter till förändringen….)

Lektion 2 i halvklass(ca 10 elever):

Eleverna fick parvis 2 problem att lösa. De fick sedan bara förklara det första problemet för ett annat par som också förklarade sitt första problem. När de var klara och båda paren kände att nu kunde de metoden för hur man löste problemet bytte man problem. Paret skulle använda metoden kompisarna hade berättat om och försöka lösa problem 2 som var ett liknande problem som det första. Eleverna löste kompisarnas problem med samma metod och det var märkbart enklare än första problemet de löste.

Analysen nu var att det hade varit bättre med några fler par att sätta samman, men uppgiften fungerade utmärkt. Eleverna var engagerade, de arbetade tillsammans och framför allt var de måna om att förklara så att kompisarna kunde lösa det andra problemet. Extra plus var att de knappt hade tid att gå till varken idrott eller lunch för problemen var så roliga, har väl sällan hänt att matematiken kunnat utmana en idrottslektion.

Lektion 3 i helklass(24 elever och en extra vuxen):

Eleverna fick parvis 2 problem att lösa. På denna lektionen hann endast 1/3 med att förklara för ett annat par och endast 2 par hann använda kompisarnas metoder för att lösa deras problem. Vi kommer att fortsätta på nästa lektion.

Analysen efter denna lektionen är att fortfarande var lektionen bra, men vi skulle fördelat oss i flera rum för att få en bättre arbetsmiljö och möjligheten att koncentrera sig hade varit bättre. Även här glömde vi bort tiden och hade knappt tid att sluta dagen, eleverna ville så gärna fortsätta jobba.

Att hitta bra verktyg för att få till bra undervisning är härligt och ger positiv känsla hos såväl lärare som elever!

Vårterminsstart är härligt!

Långa frukoststunder med en bok i handen och sedan en runda med löparskorna har varit ljuvligt.

Så fort det kan gå från att i lugn och ro varit jullovsledig till att vara helt inne i vårens planering. Med kollegor som inspirerar och engagerar så är det faktiskt rätt lätt att gå till jobbet. Jag ser fram emot en termin som fylls med Rymd och utomjordingar, Diamantjakt, Mera Favorit Matematik, kristendom, judendom och islam, balans, tyngdpunkt, friktion och GLÄDJE. Det blir viktigast i vårt arbete att hålla glädjen och gemenskapen vid liv tillsammans.

Verktyg som läromedel, laborativa material, bibliotek och ikt kommer att utveckla lärandet för våra elever. Tänk så spännande det ska bli och jag är lyckligt lottad – jag har ett utmanande, utvecklande och glädjefyllt jobb. Lycka till alla kollegor både här och där.

Tack för allt stöd, alla möten med härliga diskussioner från Studentlitteratur – Camilla, Mimmi och Marie som läromedelsutvecklare för Favorit Matematik har fått många diskussioner och frågor att besvara och har utmanat tillbaka. Peter Falkheden har som säljare uppdaterat oss på nyheter när han tittat förbi Rebbelberga skola och nu kan jag bara gratulera Stockholmsregionen och Norrland till denna inspiratör. Hos oss kommer Mia Gille att vara välkommen och säkert ta över rollen med bravur.

Algoritmer – roligt men svårt!

Det var med glädje och spänning våra elever tillsammans med oss lärare tog sig an utmaningen att redan på höstterminen i åk 2 lära sig att räkna med algoritmer. Kapitlet innehöll både addition och subtraktion med algortimer och dessutom tiotalsövergångar – WOW! Lätt som en plätt eller superkrångligt?

Jag är oerhört tacksam för att vi återigen lär ut algoritmer även om jag förr startade först i åk 3 så ser jag det som en utveckling att vi idag startar redan från början. Varför ska vi inte ge eleverna de redskap och verktyg som finns? Alltför många år gick utan att eleverna fick möjlighet att lära sig dessa fantastiska hjälpmedel. Tänk så bra att kunna ge varje elev en hållbar strategi och ett verktyg som fungerar bara man kan den! Oavsett om eleven har full förståelse för tal eller ej så kan de räkna ut uppgifter. Det är inte alla elever som först förstår tal och att siffrornas placering har stor betydelse, denna kunskap kan komma långt senare men under åren med endast talsortsräkning och mellanled så var eleverna tvungna att ha förståelse för talen.

Våra elever laborerade med tiobas-material, pengar, hundratavlan och diskuterade lösningar under arbetet. De utmanades med uppgifter som var både utan och med tiotalsövergångar. Eftersom vi arbetar med Mera Favorit Matematik så fanns även ”självrättande” uppgifter, dessa är suveräna och jag önskar att alla sidor var uppbyggda på det viset. Ett antal uppgifter genomförs och efter dessa finns en rad med tal som är svaren på uppgifterna, eleverna markerar efterhand svaren. (Se ramen längst ner på bilderna nedan.)Finns inte mitt svar eller om det redan är använt så får jag kontrollera och se vad som blivit fel. Formativ undervisning och ett oerhört stort lärande! Diskussionerna och resonemanget mellan ALLA engagerade eleverna var så lärande och utvecklande.

Ett läromedel – MERA FAVORIT MATEMATIK från STUDENTLITTERATUR, som ger elever och lärare färdiga genomgångar i filmade varianter eller bara som färdiga upplägg på smartboarden ger oss en guldgruva. Den digitala lärarhandledningen är suverän på flera sätt. Som lärare kan jag koncentrera mig på undervisningen utifrån innehållet, mina elever får genomgångar filmade som de kan se i för väg eller efterhand, under lektioner, hemma eller på annan tid – de får själva avgöra.(Dessa ser eleverna via den lilla rutan där det står film i anslutning till bilden på sidan). Föräldrarna får en möjlighet att vara med i sina barns lärande, en del föräldrar utmanar sig själva och lär sig svenska genom att se filmerna tillsammans med sina barn.

Det låter oerhört enkelt men när vi arbetar med blandande uppgifter och där ena uppgiften är addition och nästa är subtraktion då var algoritmerna supersvåra. Vi genomförde Provet i slutet av kapitlet och eleverna konstaterade själva att de inte hade tränat klart. Jag tog på mig skulden, vi hade inte befäst kunskaperna, eleverna hade gjort och försökt lära men utan att få hållbara kunskaper. Vad gör man som lärare då?

Det första är att om inte eleverna redan har förstått det så berättar jag och förklarar att vi måste göra om, lära mer för att de ska ha kunskapen. Det är inte elevernas fel utan undervisningen har inte varit lärande. Vi tog en paus och kommer att ta nya tag när vårterminen börjar. Samtidigt som vi fortsätter med nya områden kommer vi nu till våren att ägna 1 lektion/vecka åt att lära oss att räkna med algoritmer. Jag har noga analyserat vad eleverna inte förstått, vad som går fel och vilka delar vi måste ta om. Det största felet ligger i att eleverna blandar ihop räknesätten, de har inte tänkt på vad de räknar utan de har använt en strategi. detta fungerar när det är ett och samma räknesätt men inte när man blandar så nu ska vi blanda och träna på att se vad vi gör, få förståelse för det nya verktyg som algoritmräkningen är.

Omtag är något vi ofta glömmer, eller kanske är det tiden och stressen som gör att vi missar det. Vi springer vidare på nästa kunskapskrav utan att ge en chans till att reparera missförstånd eller att undervisa så att alla förstår eller lär.

Nytt mål för denna termin får vara att ta det lugnt se till att lärandet kommer först!

Lågaffektivt eller bara ordning och reda?

Det är ett intressant flöde just nu i sociala medier.

Bedömning och betyg med tanke på de nya allmänna råden om dessa, ger så mycket tyckande. Vad jag tycker spelar egentligen ingen roll men jag måste göra mitt bästa för att följa dem och tolka råden tillsammans med mina kollegor. Min inställning är att se till att göra ett bra jobb utifrån förutsättningarna.

Lågaffektivt bemötande betyder olika för de som tolkar texterna. Tolka och sätta betydelsen på sin spets åt olika håll är skolsverige experter på. Det är väl självklart att ingen vuxen vill sätta igång elever och få utbrott eller negativa reaktioner i klassrum eller under lektioner. Ska vi då alltid köra med lågaffektivt bemötande? 100% av tiden? Har alla elever nytta av ett lågaffektivt bemötande? Många frågor med minst lika många svar. För det är ju så individuellt, vi är ju människor både elever och vuxna i skolan och vi agerar därefter. Vissa regler och ramar mår vi bra av, dessa inger en trygghet och vi vet vad som förväntas av oss. Det kan vara att passa tider, respektera varandra, följa uppsatta regler på skolan eller i samhället. Jag tror att både vuxna och barn mår bra av ordning och reda, min uppfattning är att även elever med olika diagnoser eller problem gillar att veta vad som gäller, de vill ha ramar.  Mycket forskning och tips från barnpsykologer i media runt barns beteende resulterar i tips om att barn behöver redan från tidig ålder lära sig sociala regler och ramar. De behöver få nej, de behöver lära sig att man inte kan få göra allt, anpassa sig till normerna runt omkring. Läste en artikel från en dansk forskare(har tyvärr glömt namnet) som menade på att förskolans huvuduppgift borde vara att ge barnen normer och sociala regler för att kunna samspela med andra, samtidigt mena de han att detta missade man idag för att fokus även i förskolan nu var att man skulle inrikta sig på lärande. Att det sedan kan vara svårt att följa ramarna och att testa om ramarna håller är en del i samspelet med andra människor. Eller är det så att vi övertolkar det lågaffektiva? Ja, det tror jag! Jag tror att vi måste hitta balansen även i detta precis som i allt annat. Skolsverige har som vanligt en tendens att svinga pendeln i maxläge. Det gäller att lära känna sina elever att ge dem möjlighet att känna sig trygga tillsammans, ge dem en värdegrund som de har nytta av resten av livet. Visa dem att de kan lita på dig oavsett om det är en lärande situation eller rast aktivitet, tillsägelse eller bekräftelse, välkomnande eller adjö. Jag hoppas att mina elever minns sin skolgång tillsammans med vårt arbetslag med glädje.

Hur blir det om vi har ett lågaffektivt bemötande och samtidigt börjar tillåta mer och mer?
Hur ska eleverna förstå att jag undviker att säga till en elev som sitter och tex ”spelar” på datorn när vi andra i klassen diskuterar vad som är bra för kroppen? Vad sätter vi gränserna och hur gör vi dem tydliga?

Vilka lärare eller vuxna ledare kommer du ihåg från din egen skola?

– De som var tydliga, hade regler och samtidigt visade att de stod upp och hjälpte sina elever att få ett lärande. Ofta var de ”stränga” men de visade också att de tyckte om oss.

Subtraktion med hjälp av hundrarutan!

Subtraktion med tiotalsövergång kan ställa till det för eleverna. De tror ofta att det är så mycket krångligare än det är. Vi har jobbat med stora minus och plus så de har en bra grund. När vi denna gången skulle ta oss an subtraktion med tiotalsövergång valde jag att använda mig av hundrarutan.

13 – 5 = 8

43 – 5 = 38

63 – 5 = 58

83 – 5 = 78

Eleverna hade egna hundrarutor från det laborativa materialet i Favorit Matematik framför sig samtidigt som jag använde den interaktiva tavlan på smartboarden. vi startade diskusionen med att konstatera att 13 – 5 = 8 och att 8 + 5 = 13. Sedan lät jag eleverna fundera över hur 43 – 5 =___ skulle lösas. Eleverna valde att räkna på sina hundrarutor och kom fram till differensen 38. Nästa uppgift att lösa var 63 – 5 =____. Nu såg jag hur några elever förvånat tittade på sina hundrarutor och rätt kvickt kom fram till lösningen. Någon räckte upp handen för att säga att det var ”busenkelt” – Alla tal ska sluta på 8…..  – Varför då?  Genom små diskussioner i par och i grupp fick de fram att egentligen räknade de bara 13 – 5 hela tiden det var bara olika tiotal. Då var vi tvunga att se om det fungerade på flera uppgifter. Kunde man se samma mönster om man tog 15 – 9 = 6?

De testade sig fram, tog olika tiotal framför och fick i par eller grupp komma fram till en slutsats. Tillsammans visade eleverna sedan på smartboarden att det var samma mönster och nu vågade flera elever lita på strategin. det finns inget bättre ögonblick som lärare än de stunder då gnistan tänds och man ser hur de förstår och plötsligt ser lösningarna på uppgifter. Glädjen hos eleverna var påtaglig och de var så ivriga att fortsätta sitt testande med nya tal. ”Tänk att det som var så svårt nu är så lätt!”(För att visa det tydligt här hoppade jag över vartannat tiotal.)

Nu ska vi träna några lektioner för att eleverna ska få känna sig säkra på sin kunskap och att de ska ”automatisera” sitt eget tänk.

 

”Jag är matteproffs!”

Undervisningen bygger på föregående lektion och den kunskap jag fått om elevernas kunskapsutveckling. Samtidigt har jag idag ett läromedel att förhålla innehållet till och det ger oss uppgifter att träna på, ett verktyg i lärandet. Eleverna ska dessutom utmanas mot sin närmaste utvecklingsnivå, ett tufft jobb när området är repetition eller enklare moment. Tankenötterna från Studentlitteratur är perfekta som utmaning. vi har några böcker tillsammans och eleverna arbetar i par när de löser uppgifterna.

Glädje till lärande och ämnet smittar! Jag är övertygad om att vi lärare kan få eleverna att se positivt på undervisningen och  lärandet. Om de känner sig delaktiga, ”duktiga” och trygga så får de ett ökat självförtroendet i ämnet. Att själv vara en del och visa att man vill att de ska förstå kan få elever som i glädje rusar ut till föräldrar och ropar:
– Mamma, mamma jag är proffs på…..!(eller pappa så klart)

Hjälpmedel eller verktyg är till för att ge eleverna representationer för talen och en självklarhet i undervisningen. Behovet av olika verktyg är individuellt så det gäller att vara observant för att kunna få eleverna att använda det som hjälper dem bäst. Jag är väldigt ”allergisk” mot räknande på fingrar under bordet eller i smyg, det ska synas för då kan jag stötta och ge dem verktyg som gör räknandet enklare. Fingertalen är suveräna att utgå ifrån eftersom fingrarna alltid finns med eleven. Ser eleven talet 7 som 5 + 2 och  talet 8 som 5 +3 är det enkelt för eleverna att se summan som 5 + 5 + 2 + 3 = 15. Detta övar vi på i undervisningen och eleverna använder ofta fingertalen. Pärlbanden som vi gjorde redan i förskoleklass är också ett redskap som vi använder flitigt. Multilink-klossar och tiobas-materialet är suveräna och ger eleverna tydliga representationer.

 

Undervisningen i fokus

Nytt läsår i antågande och många visioner, syften och mål ska samlas för att bli vägvisare för vår undervisning. Dessutom ska vi forma undervisning som gynnar elevernas kunskaper på bästa sätt och ligger i den proximala utvecklingnivåns närhet. Viktigast av allt innan eleverna kommer är att hitta en struktur på schemat som möjliggör lärande och ger trygga och glada elever. En liten detalj som tyvärr oftast styrs av så mycket som vi inte kan påverka, men ett fantastiskt strukturerat schema med fokus på eleverna kommer att finnas när de kommer till skolan.

Idag finns det gott om tyckande i sociala medier, bland vänner och bekanta, bland alla kollegor, forskare, politiker och skolmänniskor. Varje skola måste hitta sin vision och sedan arbeta tillsammans mot denna, varje lärare har en klar uppgift i sitt uppdrag att följa riktlinjer som både finns lokalt(skola och kommun) men framför allt från Skolverket, ett arbete som blir så mycket enklare och roligare om vi gör det tillsammans.

I sommar har jag läst flera böcker och kommit fram till att de är överens om det viktigaste. Undervisningen måste planeras väl för att eleverna ska kunna få sitt lärande. Oavsett vilken pedagogik vi väljer så är undervisningen vårt fokus. I min värld borde vi sträva efter att använda så många olika pedagogiker som möjligt, först då har vi en chans att nå varje individ på samma villkor.

I boken ”Framgångsrik undervisning i Matematik” väljer John Hattie tillsammans med övriga författare att ge oss en djupdykning i olika nivåer av lärande: ytlärande, djuplärande och att omsätta lärandet. Valet på vilket vi önskar är väl inte så svårt och jag tror att vi är överens om att det sistnämnda är målet – eleverna ska kunna omsätta sitt lärande först då är vårt mål med undervisningen uppnått. För att nå hit måste vi ge eleverna rätt verktyg på vägen. Strategier för att lösa olika moment, möjlighet till samarbete, diskussioner för att få höra hur andra tänker och de behöver de rätta frågorna och uppgifterna som öppnar upp för gemensamma reflektioner. Lärarna behöver lägga tid på vilka frågor som ska ställas, vilka uppgifter som öppnar upp för gemensamma diskussioner och kräver samarbete. Som lärare är det också inför varje moment viktigt att göra summativa prov för att kunna ge formativa bedömningar och styra undervisningen mot nästa utvecklingsnivå. Läraren måste konstant under lektioner ta med sig av den information som eleverna bjuder på för att kunna ta nästa steg vid lektionen eller vid nästa tillfälle. Olika former av verktyg finns att använda som 2exittickets” för att få en uppfattning om elevernas egna tankar om lektionen och hur de ser på sin kunskap. Detta är bra att använda om man sedan styr nästa undervisningstillfälle efter detta och påvisar för eleverna att man tar hänsyn till deras feedback. Flera av de forskare som idag är synliga inom lärandet säger samma sak, även om de lägger tyngden lite olika.


Verktyg som ”Kooperativt lärande” är inget nytt och har funnit längre men kanske under andra benämningar. Jag vet att jag runt 1995 gick en utbildning som hette SMIL, där eleverna via olika roller skulle genomföra grupparbete mot gemensamma mål. Straxt efter gick vi utbildning i Bifrost och var på besök på den danska skolan som startade projektet, samarbete i olika verkstäder för att få en ämnesintegrerad undervisning. ”Möjligheternas barn i möjligheternas skola” hette boken som vi läste och använde för att sätta oss in i det tematiska arbetet. Jag gillade verkligen arbetet i olika verkstäder där samma innehåll fanns, det gav möjlighet för eleverna att använda flera sinnen inom samma område och det gemensamma lärandet var väldigt synligt. Lesson study och Learning study är ytterligare utbildningar där utvecklingen av undervisningen för att gynna elevernas lärande är i fokus. Jag tycker att flera av samarbetsstrukturerna i ”Kooperativt lärande” är mycket bra och jag önskar att vi kan få dem som delar i vår undervisning i det ämnesområde som vi just nu arbetar runt. En liten rädsla finns att samarbetsstrukturerna inte ses som verktyg utan används separat och inte i ett väl utvalt sammanhang. Elever behöver få påvisat strategier kopplade till rätt sammanhang oavsett vilket ämne vi undervisar. Ska vi göra enkla anteckningar eller planera en berättelse kanske penna och papper är bra men ska vi skriva en berättelse eller sammanfatta en fakta text så är ett digitalt skrivprogram det bästa valet. Dessa val måste vi stötta eleverna i, vi måste också påvisa räknestrategier kopplade till det sammanhang som gäller. Påvisa och tala om de ”oskrivna” tankarna om varför vi gör som vi gör är väldigt viktigt i undervisningen och inget som eleven ska lämnas ensam med. däremot är det viktigt att påvisa olika och att be dem fundera över vilket sätt de valt, vilket är det enklaste, bästa, snabbaste, säkraste…

Lika lite som jag har trott på att olika värdegrundsprogram enskilt kan ge oss elever som känner sig trygga och respektera varandra, lika lite tror jag att verktyg kan förändra elevernas kunskaper. Det måste finnas ett sammanhang till något som gynnar individen, något som eleven ser kan gynna det egna målet. Även värdegrundsarbetet är ett verktyg som vi ska använda oss av i vår undervisning. Vi behöver vara flexibla tusenkonstnärer samtidigt som vi genom all vår erfarenhet och kunskap om elevernas kunskapsnivåer ser till att undervisningen läggs på rätt nivå.

Jag är rädd att vi hoppar på en massa ”kvickfix” utan att ta det till oss i ett sammanhang, vi hamnar i en görande bubbla där vi famlar efter ett halmstrå och griper tag, allt med syftet att utveckla undervisningen. Tyvärr tror jag inte att undervisningen utvecklas utan djupare diskussioner och där verktygen vi har sätts i ett sammanhang för eleverna. Eleverna måste se att det gynnar dem och deras kunskapsinhämtning för att de ska vilja vara en del av sammanhanget. Vi måste som lärare använda de verktyg som är bäst lämpade för undervisningens mål, då kommer eleverna att nå högre nivåer och de kommer att se sammanhanget och förstå att de gynnas av ett gemensamt lärande. Här tycker jag att Skolverket hjälpt oss mycket via sina olika Lärportaler där kurser finns som öppnar upp för just detta och påvisar så många olika verktyg. Samtidigt ger det oss lärare en introduktion och möjlighet till reflektion tillsammans med kollegor.

Ni som önskar jobba med ”Kooperativt lärande” läs också grundboken som har flera viktiga budskap och som också gör kopplingarna till att strukturerna ska in i undervisningen för att gynna eleverna. Här kopplar författarna ihop tankarna i boken med olika undervisningskulturer. Båda böckerna om kooperativt lärande finns hos Studentlitteratur.

Boktips sommaren 2018

Vilken härlig sommarläsning jag har haft! massor av ”feelgood”-böcker blandat med en hel del spänninng och lite nyttig lärande litteratur. Här kommer de böckerna som jag läst:


Böckerna om Emma startar med en pilgrimsvandring i boken ”Under vintergatans alla stjärnor”, vidare med en sommar på Fårö i ”Pensionatet vid världens ände”, efter sommaren är Emma redo för en ny pilgrimsvandring i boken ”Sånger i skymningen” och serien avslutas med ”Änglarna dansar i skymningen”. Läsvärda och mysiga böcker! Även boken ”Liten tvåa med potential” är en mysig berättelse om Sofia som är en storstadstjej skriven av Camilla Davidsson.

Böckerna om Det lilla bageriet är charmiga skildringar från en liten fiskeö i Skottland dit Polly flyr efter konkurs och krasch av sitt äktenskap. Jenny Colgan får till den där härliga stämningen som man mår så bra av att läsa.

”Bokhandeln på Riversidedrive” av Frida Skybäck är en berättelse om en nybliven änka Charlotte som ärver ett hus med en bokhandel och flyr till London för att ta hand om detta.

”Strandcafeet” av Lucy Diamond ger en längtan efter nästa bok i denna tänkta triologi. Jag längtar verkligen efter att få följa Evie Flynn, familjens svarta får som ärver ett café!

Boken ”Det blå mellan himmel och hav” var en rörig berättelse där man hoppade i tid och mellan olika generationer, det gällde verkligen att hänga med. Ingen favorit men den var okej.

Efter tips från en kollega om serien av Jussi Adler-Olsen var jag fast. Fasansfulla gamla olösta mord och försvinnanden har blivit avdelning Qs uppgift att lösa och Carl Mörk gör allt för att lösa dessa med hjälp av sin allt-i-allo Assad. För att ändå läsa någon annan författare tog jag mig an Lina Bengtsdotters debut deckare ”Annabelle”. I den följer man Charlie Lager och hennes kollega i försöket att lösa ett mord i Charlies hemby.

Till sist var ju även jag tvungen att läsa lite nyttiga böcker och dessa 3 kan jag verkligen rekommendera!

Jag har ju också hunnit med allt annat som hör sommaren till, solat, badat, njutit av god mat, bakat bullar och karlskronitiska rågskorpor, målat dörrar…. Men jag älskar att läsa och jag läser fort. 🙂