En annorlunda sommarlovsstart!

En ärlig sanning som jag aldrig trodde skulle hända mig……

En sommarlovsstart som inte riktigt kom igång. Terminen kraschlandade inom mig, nya uppgifter som jag gladde mig åt bara några veckor tidigare blev nu stora berg. Berg som skulle bestigas under hösten. Vårterminen hade varit tuff, speciellt psykiskt med flera saker som tog på krafterna tillsammans. Inom mig var det många olika saker som ville ha en plats. Under en helg i slutet av juni insåg jag att det inte höll längre, jag var tvungen att ta bort något som just nu inte orkades med eller fanns tid för. Jag gjorde efter mycket vånda valet att ta bort det nya spännande. Om det var rätt eller ej spelar ingen roll just nu. Valet var inte lätt! Jag var smickrad över att ha fått frågan och jag kände för det nya uppdraget, men inom mig fanns det just nu inte möjlighet att ”lära” nytt. Det tog stop, orken tröt och jag kunde ändå inte komma till ro, fick inte bort jobbtankarna och det kändes som om jag var på helspänn. Genom att diskutera med min man och att ”älta” flera olika delar gjorde valet tydligare, inte enkelt men det ”vanliga” var ju egentligen mer en rutin och kunde klaras av utan större ansträngning. Att ta steget och beslutet var inte lätt, ännu svårare var att ta kontakt med chefer och de närmaste för att tala om hur det låg till. Men efter några tuffa veckor kunde det bara bli bättre, med det i bakhuvudet tog jag mig igenom de svåraste delarna.

Jag tror inte på att det är en sak som ställer till det utan att det är samspelet mellan olika saker som gör att det ibland känns tufft eller lätt också för den delen.

IMG_8046

Viktigaste hjälpen (utanför familjen) just när det var som värst och beslutet precis var fattat(fast fortfarande med en viss osäkerhet) var en väninna och kollega som såg igenom ”fasaden”. Under en spontanträff med våra män en sommarkväll såg hon igenom mig fullständigt. Tydligt och med eget facit i hand om vad som är viktigast i livet så pushade hon det sista lilla till beslutet och till att jag faktiskt tog steget. Hon gav en bekräftelse på alla mina känslor och sa sanningen! Morgonen efter vår lilla kvällsträff tog jag kontakt med mina chefer. Det tog inte många minuter innan svaret kom från chefen(som var på semester i Spanien). Lättnaden över svaret var enorm och var nog också en utlösande faktor till att allt plötsligt släppte. Det blev många tårar den dagen. Nästa svåra kontakt blev arbetslaget och de personer som gett mig den nya  utmaningen. Att berätta för personer man respekterar och som man känner att man försätter i en knivig sits är inte lätt. Jag skrev mail till berörda angående mitt nya uppdrag och sms till kollegor i arbetslaget. Svar kom kvickt och jag blev rörd över allas positiva ord, förståelse och framför allt inget klander överhuvudtaget.

När de man i vanliga fall är nära visar på förståelse släpper ännu mer, första samtalen kunde jag inte besvara – det gick inte, tårarna bara rann. Senare på dagen tvingade jag mig till att ringa upp några få, men inte utan att känslorna fanns utanpå, det var ju ändå ett nederlag, en känsla av att inte räcka till, en annorlunda konstig känsla och att stå upp mot beslutet var inte lätt. Förståelsen och bekräftelsen på att jag gjort rätt, att jag fattat beslut som säkert kommer att göra att jag kan slappna av lite var värmande och rörande.

Det tog mig flera dagar innan jag orkade berätta för mina föräldrar, de som alltid stöttat och som sista tiden undrat om jag verkligen orkade mer. Jag stod med Holmenkollens hoppbacke framför mig när mamma ringde och jag kläckte  det bara ur mig snabbt, med tårarna rinnande och sonens arm runt mig. Tänk att de vet så mycket, de genomskådade från start. Min pappa var glad för min nya utmaning men han undrade och var fundersam över om det fanns tid och ork just nu till det. Han hade så rätt och jag borde lyssnat, borde väntat med det nya med facit i hand. Nu vet jag att mamma och pappa i fortsättningen kommer att ifrågasätta mer och det är jag glad för. De kommer att ställa de svåra frågorna innan besluten ska fattas. Framför allt finns de alltid där oavsett!

Stödet från familjen, vänner, kollegor och chefer som fick vara en del under dessa dagar är jag fortfarande rörd över. Gensvaret gav så mycket känslor. Jag tackar för all förståelse och stöttning som jag fått och hoppas att ni alla vet hur tacksam jag är.

Jag hade alltid jobbat mycket, alltid varit på och gärna testat nytt. Läsa jobbrelaterad litteratur under sommaren var ju en njutning, det gjorde jag mycket och gärna. Denna sommaren var jag tvungen att hindra migsjälv, sätta upp regler för att slappna av och för att få ro. Jag har först nu tittat in på jobbrelaterade inlägg eller artiklar och det har varit skönt med ”lov”.

Idag mår jag mycket bättre men är trött och är nog mer lättirriterad än vanligt. Som tur är har jag familj och vänner runt mig som förstår mig. Vänner som förstår och som hjälper till att sätta ord på situationen är läkande. En väninna som själv haft det tufft uttryckte att vi nog var många som hade svårt att vara i lugnet när allt bara flöt på, då letar man nya utmaningar och vips är man i hetluften igen. Då måste vi ha en broms någon som vågar fråga tuffa frågor och kräva svar innan det är försent. När vänner tycker att det strålar om en trots att man själv känner sig helt slut är så värdefulla, tack snälla. Sakta men säkert mot den vanliga glada energiska ……

Nu har jag lite jobblängtan men det kommer att bli en tuff höst. Mötet med övriga kollegor och frågor som måste besvaras om några veckor är en utmaning men det ska väl gå det också. Det finns en rädsla, en osäkerhet för att det ska bli för mycket. Jag hoppas att om jag själv inte känner det så har jag en omgivning som hjälper mig.

I fortsättningen kommer familjen och vänner vara viktigt för det är med dem man mår bra.