Lågaffektivt eller bara ordning och reda?

Det är ett intressant flöde just nu i sociala medier.

Bedömning och betyg med tanke på de nya allmänna råden om dessa, ger så mycket tyckande. Vad jag tycker spelar egentligen ingen roll men jag måste göra mitt bästa för att följa dem och tolka råden tillsammans med mina kollegor. Min inställning är att se till att göra ett bra jobb utifrån förutsättningarna.

Lågaffektivt bemötande betyder olika för de som tolkar texterna. Tolka och sätta betydelsen på sin spets åt olika håll är skolsverige experter på. Det är väl självklart att ingen vuxen vill sätta igång elever och få utbrott eller negativa reaktioner i klassrum eller under lektioner. Ska vi då alltid köra med lågaffektivt bemötande? 100% av tiden? Har alla elever nytta av ett lågaffektivt bemötande? Många frågor med minst lika många svar. För det är ju så individuellt, vi är ju människor både elever och vuxna i skolan och vi agerar därefter. Vissa regler och ramar mår vi bra av, dessa inger en trygghet och vi vet vad som förväntas av oss. Det kan vara att passa tider, respektera varandra, följa uppsatta regler på skolan eller i samhället. Jag tror att både vuxna och barn mår bra av ordning och reda, min uppfattning är att även elever med olika diagnoser eller problem gillar att veta vad som gäller, de vill ha ramar.  Mycket forskning och tips från barnpsykologer i media runt barns beteende resulterar i tips om att barn behöver redan från tidig ålder lära sig sociala regler och ramar. De behöver få nej, de behöver lära sig att man inte kan få göra allt, anpassa sig till normerna runt omkring. Läste en artikel från en dansk forskare(har tyvärr glömt namnet) som menade på att förskolans huvuduppgift borde vara att ge barnen normer och sociala regler för att kunna samspela med andra, samtidigt mena de han att detta missade man idag för att fokus även i förskolan nu var att man skulle inrikta sig på lärande. Att det sedan kan vara svårt att följa ramarna och att testa om ramarna håller är en del i samspelet med andra människor. Eller är det så att vi övertolkar det lågaffektiva? Ja, det tror jag! Jag tror att vi måste hitta balansen även i detta precis som i allt annat. Skolsverige har som vanligt en tendens att svinga pendeln i maxläge. Det gäller att lära känna sina elever att ge dem möjlighet att känna sig trygga tillsammans, ge dem en värdegrund som de har nytta av resten av livet. Visa dem att de kan lita på dig oavsett om det är en lärande situation eller rast aktivitet, tillsägelse eller bekräftelse, välkomnande eller adjö. Jag hoppas att mina elever minns sin skolgång tillsammans med vårt arbetslag med glädje.

Hur blir det om vi har ett lågaffektivt bemötande och samtidigt börjar tillåta mer och mer?
Hur ska eleverna förstå att jag undviker att säga till en elev som sitter och tex ”spelar” på datorn när vi andra i klassen diskuterar vad som är bra för kroppen? Vad sätter vi gränserna och hur gör vi dem tydliga?

Vilka lärare eller vuxna ledare kommer du ihåg från din egen skola?

– De som var tydliga, hade regler och samtidigt visade att de stod upp och hjälpte sina elever att få ett lärande. Ofta var de ”stränga” men de visade också att de tyckte om oss.

Kommentera