Starten på vårterminen har gått i tecknet av kollegialt lärande, forsknings litteratur och samarbete runt bedömning. Diskussioner tillsammans hur vi kan gå vidare för att utveckla undervisningen och vårt eget lärande som lärare har skett på alla nivåer. I centrala utvecklingsgruppen, i rektorsområdets utvecklingsgrupp, på matematiklyftets träffar och vid möte med övriga matematikutvecklare som träffas på RUC på Halmstad Högskola har det pratats om hur man bäst utvecklas som lärare. Att hitta en organisation som fungerar som stöttar och inte ses som belastning måste vara ett mål för alla ledare och utvecklare inom skolan idag. Många av lärarna går på maxfart och arbetsbelastningen är hög.

För att det ska ske utveckling måste man lita på andra och våga utmana sig själv. Allt blir inte bra och en del lektioner eller genomförda uppgifter får man backa på eller förändra under arbetets gång. Helen Timperley skriver tydligt om det kollegiala lärandet och visar sina tankar på detta genom cykliska processer. Genom att svara på frågorna i denna får ledaren möjlighet att synliggöra sin egen del och förhoppningsvis så får de syn på delar som hjälper dem att leda utvecklingen av undervisningen framåt. Visionen måste vara högre måluppfyllelse för eleverna och samarbete mellan lärarna för att använda alla resurser så effektivt som möjligt. Hur detta ska göras är upp till varje ledare att få struktur på utifrån sina möjligheter. Under mötet med matematikutvecklarna på RUC i Halmstad diskuterades flitigt hur vi tillsammans med språk- och ikt-utvecklarna kunde få våra intentioner att samverka mot utveckling och inte ”slåss” om lärarnas uppmärksamhet. Idag tror jag att det inte är ämnesspecifikt vi behöver diskutera utan vi måste se de övergripande delarna. Hur ställer vi frågor? Hur bedömer vi? Hur lyfter vi förmågorna? Hur synliggör vi lärandet? Dessa frågor kan vi prata om tillsammans.

När man genomfört 3 lektioner och inser att de 2 första blev bra, väldigt bra, men under den tredje händer det något som får mig att fundera. Vad sa jag nu? Vad gav jag för instruktion som kunde få denna utvecklingen? Tryckte jag på något annat som gjorde att det blev fel för flera elever när de själva skulle sätta igång och prova på uppgiften? Hade definitivt önskat att jag just denna lektionen hade filmat för att efteråt kunna upptäcka det som gav eleverna tankar som vilseledde dem. Känslan av att ha undervisat på samma sätt sagt samma saker, förtydligat och diskuterat tillsammans med eleverna och ändå blir det fel för en av grupperna, då funderar man över sin egen roll i sammanhanget. Utifrån denna cykliska process( av Helen Timperley) kan jag utveckla min undervisning tillsammans med mina kollegor för att få eleverna att nå högre nivåer. Alla elever har behov som ska tillgodoses av oss som lärare och de ska utmanas och ges möjligheter genom att få verktyg. Dessa verktyg ska föra dem framåt och uppåt så att resultatet av lärandet ökar.

Jag är så glad för att jag har möjligheten att arbeta tillsammans med flera kollegor och att vi delar på arbetet. Även om det är mycket även för oss så gör vi inte allt utan delar upp ämnen och arbetsuppgifter mellan oss. Vi har idag en åk 2 tillsammans och planerar inte alla ämnen, men vi undervisar i de flesta ämnen. Det kan upplevas som om vi tar ner ämneslärartänket till lågstadiet, på sätt och vis gör vi nog det men vi är mycket mer flexibla. Vi har ett schema med en grundtanke över vad de olika ämnena ska ligga men vi ändrar ofta så att det ska bli bra för eleverna. Vi bryter inte om vi är mitt i något då flyttar vi runt på ämnen och ser till att eleverna i lugn och ro kan få arbeta klart. Självklart kan vi inte alltid göra så här men i stora drag lägger vi upp det så att eleverna inte ska uppleva en stressad situation. Vi arbetar ämnesövergripande och det underlättar planeringen av lektionerna.