Matematiktankar!

Att läsa olika inlägg på sociala medier, forskar rapporter, blogginlägg och  olika sorters pedagogisk litteratur sätter igång mina tankar. Dessa försöker jag automatiskt att koppla  till mina egna erfarenheter som lärare, 23 år i bagaget. Jag kommer aldrig att vara färdig med mitt lärande och min undervisning kan utvecklas så länge jag arbetar som lärare. Mitt mål är att få så många elever så långt i sitt lärande som det är möjligt. Provocerande kommentarer utvecklar mest för då måste jag verkligen fundera över hur jag tänker och varför jag gör som jag gör.

Jag har tillsammans med mina kollegor haft lärarhandledningar i ryggen och läroplanen är vi väl insatta i. Det är ofta en trygghet att ha något som man kan luta sig mot. Jag vet vilka områden vi kommer att behandla och jag vet vart jag vill att eleverna ska nå. Min uppgift är att lägga upp lektionerna så att både jag och eleverna får koll på var vi befinner oss i utgångsläget och att vi gemensamt kan se nästa nivå. Detta är inte alltid enkelt och det kräver flera olika steg och lektioner vissa gånger nästa gång kan det ta 10 minuter. Jag vill utmana eleverna, få diskussioner om talen, begreppen, strategier, metoder och kunna reflektera och analysera matematikinnehållet. Min uppgift som lärare är att vara vägen mellan det muntliga, bilderna och matematikspråket. Att få hjälpa eleverna att översätta till matematikspråket är en häftig resa att få vara med på.

Elevlösningar från åk1 på Toftaskolan i Ängelholm.

Elevlösningar från åk 1 på Toftaskolan i Ängelholm.

Mina bästa lärande situationer är inte när jag har planerat i timmar hur lektionerna ska utformas utan oftast de där lektionerna som jag funderar på utifrån att fått någon ide. Just nu är det matematiklyftet som ger mig flest ideer. När jag sitter tillsammans med alla de lärare som jag handleder får jag så många nya utvecklingsmöjligheter av mina lektioner. Ibland kanske jag i dessa lägen utmanar mer än någonsin, förhoppningsvis sporrar jag lärarna i grupperna lika mycket som jag själv sporras. Matematiklyftet är fantastiskt uppbyggt med dessa lektioner som ska genomföras utifrån de didaktiska eller strukturella  tankar som modulen bygger på. Eftersom jag handleder i 2 moduler så genomför jag uppgifter från olika delar så som det passar in. Jag tycker om att vi genomför problemlösning som utamanar elevernas tankar längre än vad vi hade gjort om vi bara sett till innehåller i läroböckerna. Jag vill inte se begränsningar alla elever ska utmanas och få resonera på sin nivå. Barn på förskolorna pratar delar tidigt i vardagliga situationer, när de kommer till skolan så ska vi leda dem in på nästa nivå. Vi lärare måste översätta och ge dem möjligheter att överföra sin kunskap till nya konkreta material. Vi utgår ifrån att begreppen vi använder inom bråk har eleverna hört länge –  vi ska här översätta dessa till matematikspråket och få eleverna att se den naturliga kopplingen mellan ordet och siffrorna och symbolerna. Ovan ser ni resultat av ett arbete med fjärdedelar och olika möjliga lösningar med kvadrater med 4*4 rutor. Eleverna fick både bygga med multilink-klossar och sedan översätt till samma former på papper.

När jag är på tå i mina tankar och undervisning kan jag inte alltid skriva ner min struktur på hur jag kommer att undervisa den växer fram i dialogen med eleverna. Detta är väldigt tydligt på tisdagar, då har jag nämligen samma lektion 3 ggr. Lärandemålen är detsamma men de blir aldrig identiska, det är så mycket intressantare och jag blir mer engagerad över att undervisa såhär. I starten av ett nytt område eller i slutet när något ska knytas ihop så utmanar jag gärna för att tydliggöra deras lärande både för mig själv och för dem. Jag har inte denna sortens undervisning hela tiden för vissa lektioner är träningslektioner då eleverna i lugn och ro får träna på det vi den sista tiden diskuterat och resonerat om.

 

Matematik kommunikation i höggrad!

När man går leende in i klassrummet och ännu mer leende när man går ut efter en timmes matematiklektion mår man så himla bra. Idag var det lektion från matematiklyftet om likhetstecknet som fanns på programmet. Vi startade med en liten uppvärmning med några algebra uttryck:

9 + 3 = X + 4      9 + 3 = 8 + 4                     9 + 3 = 12 + 4                           9 + 3 = 16 + 4

Uppgiften var en repetition från förra veckans lektion så eleverna var insatta i problematiken. Vi tänkte återigen högt tillsammans på hur eleven som löst uppgifterna hade tänkt och hur man skulle kunna förklara för någon annan om hur man gör.

Eleverna är så underbart tydliga och klara på hur man gör när vi diskuterar, de förklarar begrepp och tankar genom att använda matematiska termer.

Lektionen fortsatte lite utanför planen för jag ville se hur långt vi kunde komma eftersom starten gick så bra. Jag fortsatte på det andra talet och utökade på ena sidan likhetstecknet   4 + 9 + 3 = 8 + 4 och undrade vad vi nu skulle göra. Det gick en liten suck genom klassrummet, en härlig suck av förståelse och mot en knäpp fråga(lärare). Flera utbrast rakt ut att man måste göra samma ska på båda sidor om likhetstecknet. Fortsatte att vara lite tramsig och förstod ingenting, de fick vara väldigt tydliga i sin förklaring om vad och varför jag skulle göra som de ville. Nu hade eleverna fått som de ville och det stod
4 + 9 + 3 = 8 + 4 + 4, de var rätt nöjda! Då ställer jag till det igen:

4 + 9 + 3 = 8 + 4 + 4 + 287

Jag är rätt nöjd blev ju snyggt, gick därifrån för att sätta igång resten av arbetet. Det är fullt fokus på tavlan! Eleverna diskuterar lite lågt med varandra, inte alla – en elev sitter med ett leende på läpparna med armen i luften. Någon säger att så stora tal brukar vi inte ha, någon annan tycker att jag ska hämta miniräknare och den leende eleven sitter kvar med armen i luften. Plötsligt säger en röst bara:

– Aha!

Då är det som om en vind går fram genom klassrummet och fler och fler leenden och händer i luften. Jag är lite upptagen och de får aktivt påvisa att de inte är nöjda med min insats på tavlan. jag ger ordet till den första leende eleven som borde vara trött i armen nu;

– Du måste göra samma sak på andra sidan, säger eleven glatt, och förklara tydligt att det ska stå

287 + 4 + 9 + 3 = 8 + 4 + 4 + 287

Någon yttrar att det var taskigt att ta så stort tal, då kan jag inte låta bli att köra en runda till…skriver:

7851 + 287 + 4 + 9 + 3 = 8 + 4 + 4 + 287

och undrar hur de nu ska göra. Längst fram sitter en lite elev och pustar lite tyst:
– Kan du ta och skriva de där 4 siffrorna på andra sidan nu på direkten!

Kompisen vid sidan om förtydligar:

– Nu får du skriva sjutusenåttahundrafemtioett på andra sidan också menar hen.

7851 + 287 + 4 + 9 + 3 = 8 + 4 + 4 + 287 + 7851

I mitt öra klingar dock den där viskningen så mycket högre, eleven har faktiskt precis bevisat att hen kan påvisa likhetstecknets betydelse och skulle kunna göra samma sak själv om hen  hade tal att laborera med. Glädje i ett klassrum!

Nu satte vi igång med arbetet i grupper:
sant eller falsktGrupperna är väl inarbetade och eleverna satte igång med fullt fokus och energi på uppgifterna. Deras uppgift var att hitta intressanta uppgifter som vi var tvungna att hjälpa till med. Rätt kvickt fick de klart för sig att det bara var en uppgift som behövde ändras. Här gick det verkligen så fort att de tydligt påvisade att de inte räknat ut hela uppgifterna utan de hade verkligen jämfört talen på de båda sidorna om likhetstecknet. Vi skrev upp talet som de ville rätta till och lade sedan vår energi på att hitta flera olika lösningar tillsammans. Så många lösningar med härliga kommentarer! 60 minuter ljuvlig kreativ kommunikativ undervisning!
IMG_4640 IMG_4641 IMG_4643