Ny energi och gemensam omtanke!

För någon vecka sedan fick jag ny energi! Ibland kan kortare samtal med en eller flera personer tanka på med positiv energi och plötsligt så ser man möjligheter till nytt igen. Tack till mina inspiratörer!

Visa omtanke om varandra och ge feedback som leder forward. Detta är en ekvation som är svår och samtidigt kräver så lite. Att ge något som du själv behöver ger ringar på vattnet och sprider gemenskap. Ser vi i skolan alla barnen som våra barn ger dem ett leende, hjälper de som behöver det, säger något litet för att skapa kontakt då ser också barnen oss alla på skolan som lärare som ger dem stöd. Arbetslagets lärare kommer att betyda mest men vi kan stötta varandra och ge alla elever något.

En fredageftermiddag när jag storhandlat och är på väg ut från affären kommer en elev från skolan hoppandes efter sin förälder: ”Eleven ser upp och stannar till och ropar:
– Hej, Hej! hälsar eleven glatt och ger mig ett leende.
Ropar sedan till föräldern som gått vidare:
– Henne känner du inte!
– Nej, svarar föräldern och ser sig om och ler mot både mig och barnet.
– Det gör jag! säger eleven stolt och vinkar till mig. ”


En elev som fick ett plåster och rentvättat skrapsår på rasten tidigare under dagen, men i övrigt har vi bara mötts när vi passerat varandra i skolans utrymmen. Så lite som betyder så mycket för oss båda, nu hälsar vi på varandra när vi möts och ofta säger vi något litet till varandra. På rasterna springer eleven ofta förbi och vill ha en kort men ändå kontakt.

Vi måste se alla elever som våra och inte bara de som jag har i min egna klass som mina! Detta kräver samarbete över gränserna, öppna rum och att våga be om hjälp. Öppet klimat där alla utbildade pedagoger hjälps åt blir en styrka. Oavsett vem som råkar vara mentor/klasslärare så är vi vuxna på skolan ansvariga för att ge eleverna utbildning och möjligheter att utvecklas. Vi som jobbar på skolan måste öppna ögonen och se alla både elever och vuxna.

Jag tror på det kollegiala i flera avseenden, vi måste stötta varandra och hjälpas åt. Jag tror att det smittar av sig på eleverna, ser de att vi vuxna samarbetar kommer de att tro på och själva se det som en vinning att hjälpas åt. Under läsåret som varit har vårt arbetslag vuxit sig starkare och starkare, vi har ju mer vi lärt känna varandra lärt oss att stötta och hjälpas åt med både undervisning, elever och arbetsuppgifter. Vi har fått ro i arbetet och det smittar! Vi ser att även eleverna sakta men säkert finner en ro och de ser mer och mer alla elever i årskursen som kompisar och inte bara klassens elever. Tills sist finns önskan om att eleverna ser hela skolans elever som kompisar, då först när de ser sig som ett lag där alla är viktiga har vi nått målet.

Vi vuxna är förebilder och alla vet väl att barn gör inte som man säger de gör det man själv gör! Detta lärandet måste börja tidigt, redan i yngre åldrar under förskoletiden. Både föräldrar och pedagogerna i förskolan och skolan måste hjälpas åt, det fungerar bäst om vi hjälps åt.

Önskar att få fortsätta i detta kollegiala samarbetet som också ger oss en utveckling i undervisningen och en tydlighet mot eleverna att samarbete är viktigt. Jag gillar när eleverna självmant går till vilken vuxen som helst och att vi är så samspelta att vi mer eller mindre ger samma svar oavsett om det är en kunskapsfråga eller en socialt relaterad fråga. Detta kräver diskussioner som utmanar i barnsyn och ett öppet klimat där vi kan och vågar säga vad vi tycker. Jag anser att motargument är det bra för det är då jag utvecklas och det är då jag utmanas i mina egna åsikter. Ett sätt att samarbeta är att även i de yngre åldrarna tänka på ämneskompetens och att dela in eleverna i grupper oavsett klasstillhörighet, inget ska vara statiskt det ska fungera som lärandegrupper. Att som lärare kunna koncentrera sig på att undervisa i färre ämnen men fler elever ger en möjlighet till bättre undervisning och en chans att använda learning study-tekniken för att förbättra undervisningen. Detta kommer att ge både elever och lärare en förbättrad arbetssituation. Samarbetsstrukturer som används ämnesövergripande, som stöttar eleverna och ger dem verktyg i sitt samarbete ger undervisningen en hållbar struktur och likvärdighet som är viktig.

De här tankarna kan man även få att genomsyra undervisningen på hela skolan/rektorsområdet genom kollegiala diskussioner i grupper. Jag tror att om vi hjälps åt från grunden kan vi också få en gemensam känsla och undervisning som stöttar alla elever. Vi måste våga öppna upp och ge möjlighet att lyfta det vi misslyckas med(för det gör vi alla!), när vi ser det som vi behöver förbättra då kan vi utveckla. Här är filmning ett verktyg som är oerhört effektivt och synliggör så mycket. Just nu har vi ett utvecklingsprojekt där vi ska utveckla något som vi ser som ett problem i vår undervisning och vi har genom filmerna fått syn på en hel del saker. Både i innehållet, hur det presenteras, hur eleverna responderar på våra uppgifter och hur undervisningen utvecklas när vi förändrar den. Förändringen behöver inte vara stor men den behöver man hålla i och den har i vårt fall varit ämnesövergripande i form av strukturer som eleverna känner igen. Jag ser fram emot när alla ska synliggöra sina undersökningar och när vi får ta del av varandras lärdomar. Tänk så många undersökta utvecklingsområden vi då får i vårt kollegium (ca 550 elever f-6, ger många lärare som arbetar med sina utvecklingsområden)! Vi lär av varandra och då utvecklas vi tillsammans!


Kommentera